Mus utan hus

Haha, det är nu jag borde blogga hela tiden för mitt liv går ut på att hetsa omkring och göra 100 saker per dag, men ack så har internet ej fungerat. Jag växlar mellan att känna mig som en superhjälte som springer runt och gör 15 castings per dag utan chaufför, eller att känna mig såååå less och bara så lessssss. Jag förstår mig inte på denna modevecka, hade en visning igår men ingen mer? Alla andra modeller jag pratar med säger att de inte har en enda visning bokad. Vi har kommit fram till att det förmodligen är 20 modeller eller så som göra alla visningar och tjäna rmultum, medan alla andra går arbetslösa. Jag fattar inte, på massa castingar de senaste dagarna har de inte ens bett mig att gå för dem, Varför har man då en casting? Huuh. Idag hade jag dock en casting hos en trevlig fotograf som sedan gav mkig skjuts på sin moped till min nästa casting! Det  var så nice. Jag är så trött. Igår var jag och Milou ute, det var jättelamt. Det roligaste var att Milou envisades med att ha på sig mina långkalsonger, alltså utan något över. Jag försökte förklara för henne att det är ett slags underkläder som man har under byxor men hon vägrade lyssna. Jag hade dock på mig hennes Indiana Jones tshirt så vi var nog båda ett par töntar. Btw så köpte jag nyss ett par skor!! Har inte fått mitt nya bankomatkort än men hittade ett par converseliknande sneakers för 10 euro så jag är glad. Jag måste säga att jag är bäst på att leva fattigt, även om det inkluderar att sno mat från Milous hotellfrukost. Det är sjukt hur billigt man kan leva om man bara anstränger sig. Jag sparar till att köpa en bok, jag har ingenting att läsa och jag känner en viss ord-abstinens. Försöker till och med att läsa en bok på danska som Mama Pola gav till mig, men av någon anledning blir jag bara extremt irriterad över stavningen. lallala, nu har jag 2 till castings, sen måste jag till agenturen och göra en video och sen till ett skumt ställe för att fylla i papper för mitt Visum? Jag vaktar mitt visum med stor paranoia, jag är till och med räddare för att någon ska stjäla det än för att någon ska stjäla min ipod. Då är det illa.

Snacka om skum/jobbig/helt underbar dag!
Vaknade upp alldeles uppskrämd efter den värsta mardrömmen jag haft på länge, gick upp men kom på att jag inte fått mitt fax, så hade inget annat att göra än att vänta. Fick faxet 10.15 och upptäckte att jag hade en casting på agenturen kl 10.00. Var beredd att kasta mig ut genom dörren men upptäckte till min förskräckelse att mina converse var... endast tygbitar som satt fast vid spetsen på skon? Eh låt oss bara säga att de är helt klart ute ur leken, och denna slaktning måste ha skett då jag och Matta var ute i lördags för jag har inte använt dem sedan dess. Mina andra skor, svarta stövlar är så söndergådda att de har börjat sticka upp piggar i sulan så jag har inte kunnat använda dem på länge. Jaha tänkte jag, tagga piggar i foten? Den enda lösningen jag kom fram till i mitt stressade tillstånd var att stoppa mina tjocka mysvantar i skorna som ett par sulor, sen sprang jag iväg. Kom till agenturen 10.45 (Vi bor på andra sidan stan) och självklart var castingen över. Hade inte haft tid att kolla igenom adresserna till de andra castingarna, men nu såg jag att den andra castingen var ca 2 kvarter från där jag bor. Suck. Det var bara att ta sig tillbaka, men då jag kom dit var den castingen också slut. Min tredje casting låg lååångt bort och jag var tvungen att ta en buss länge, fanns ingen förteckning över hållplatserna så jag fick istället spana efter numrena på husen. Då vi tillsist kom till ett nummer som inte var långt ifrån det jag skulle till plingade jag, men självklart visade det sig att nästa hållplats var över en kilomter bort. Jaha, det var bara att traska tillbaka, på min stackars vantar. Efter den castingen var jag tvungen att vänta jättelänge på bussen och då jag tillsist kom in till centrum hade jag missat nästa castingen. Någonstans här tog också mitt batteri på mobilen slut. Den sista castingen hade jag tid att ta mig till, men då jag irrade runt ibland busshållsplatserna upptäckte jag att bussen dit endast gick tidiga morgnar och sena eftermiddagar, huh? Att promenera dit skulle ta över en halvtimme och då skulle castingen  vara över, så eftersom jag ändå var nära agenturen igen så tänkte jag att jag nog borde gå dit och bekänna att jag glömt att ladda mobilen samt missat nästan alla mina casting. När jag kom dit visade det sig dock att en casting var igång på agenturen igen, jag hade förstås fått sms om detta som jag inte sett, men nu kom jag precis i tid till att vara den sista tjejen i kön.
Sen ändrade sig plötsligt dagen, jag fick jobbet som castingen var för, över alla andra tjejer mohahaha. Sen sen sen ringde Louise från mikas och sa "Ditt visum har gått igenom"
JAG HAR FÅTT MITT AMERIKANSKA VISUM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

(Resten av dagen blev till övertaggad hyperaktivitet, har varit på ett skumt kontor och fått ett ordentligt tunnelbanekort med bild och allt, har handlat massa mat, lagat mat, tvättat, sorterat alla mina grejer och varit jätteglad lalalallalalalallaaa kommer nog inte att få fara till NY på ett tag ändå men ändå! Ändååååå!)

Nu har jag äntligen (?) lyckats ta mig till Milano! Efter en lång och krävande resa på 1 timme och 40 minuter, befann jag mig i soliga, men ack så kalla Milano. Blev hämtat av en chaufför, men det var lite spännt mellan oss. Jag höll på att avlida av hunger, han informerade mig om att vi skulle direkt till 2 castings. Jag kan inte vara glad när jag är hungrig, blev istället sjukt irriterad på att han inte fattade min engelska. Han var nog också ganska sur för att jag inte fattade hans engelska. Sen medan jag var på min första casting hade han smugit iväg och köpte mig en macka. Jag blev glad igen. Jag blev avsläppt utanför lägenheten, som jag till min förvåning upptäckte att det mer liknade ett hotellrum. Ganska opersonligt alltså men allt är så rent och nytt och fräscht. Jag var mycket glad. Särskilt då jag tänkte tillbaka på den gågna morgonen i en liten, kall, gammal och skruttig lägenhet som jag dessutom upptäckte hushöll massa husdjur jag inte lagt märke till innan- silverfiskar. Min lycka var fullkomlig då jag upptäckte att vi dessutom har ett badkar. Jag har redan badat 2 gånger.

(Detta skrev jag samma dag som jag kom hit, men har inte gått att publicera!?

Pratade nyss med min mamma i telefon, plötsligt ropade hon "Nej nu kommer glassbilen!!!" och slängde på luren. Hah, jaha? Inte visste jag att glass var så högt prioriterat av min mamma?
Vaknade upp idag och tänkte "Nu jäklar ska jag ta mig till Milano" men nej, gick inga flyg idag utan fick gå på castings istället. Har dock en flygbiljett bokat imorrn 6.45 (uuuh), så sa hejdå till alla på agenturen idag, för tredje gången de senaste dagarna. Alla tittade mest bara tvivlande på mig. Universum verkar inte vilja att jag ska lämna Paris (i och för sig kanske det inte ville att jag skulle resa hit heller eftersom planet var 9 timmar sent då jag reste hit). Usch, jag hatar att flyga. Jag är alltid övertygad om att planet kommer att krascha. Varje gång jag landar tänker jag "Oj, jag överlevde!"

Jag orkar inte komma på något att skriva så nu går jag iväg för att läsa och äta toblerone, mm.

Ännu en dag då jag vaknade upp i tron på att jag idag skulle resa till Milano, men nej nu är det kväll och återigen sitter jag i min säng i den lilla (och efter en vecka, väldigt ensamma) lägenheten i Paris. Blev en liten utflykt på ca 4 timmar till flygplatsen, då jag efter 2 timmars köande fick veta att mitt plan var inställt. Suck. Jag kände mig så less att jag inte ens orkade formulera ironiska blogginlägg fulla av klagan i mitt huvud, satte mig bara ned på min resväska och ritade lite. Det känns som hundra år sedan jag gick Bild och Form. Allt har hänt sedan dess. Vem var midgård-jaget? Jag är inte säker. Har en vag känsla om hur det kändes att stå i ateljen och måla självmordsbananer. Det kändes bra. Bra, men sorgligt, men mysigt och fönstrena var så stora.
Jag gillar stora fönster.

Jag saknar alla mina vänner.

Nu är jag ändå lite tacksam över att jag hade så tråkigt igår att jag gick och lade mig vid 10-tiden, Min bokare Magali ringe mig nämnligen klockan 8 imorse och sa att hade en casting om en halvtimme. Jag var helt förvirrad och drog mest bara på mig kläder för att sedan rusa ut, var dessutom väldigt nära att gå ut i strumpbyxor och linne tills jag kom på att det kan vara bra att ha en kjol eller nåt till. Väl på tunnelbanestationen upptäckte jag att klockan 8 på en söndagsmorgon är bara de allra skummaste människorna uppe. För det mesta befolkades trunnebbanan av partydjur som ännu inte gått och lagt sig. Min cheapmondaykjol kändes plötsligt alldeles för kort, och 10cm klackarna alldeles för höga då jag gång på gång blev utsatt för diverse raggningsförsök, eller snarare försök att köpa mig insåg jag senare. Skummast var ändå en man som hela tiden ställde sig bredvid mig och sa "Hehe" ungefär 19 ggr i minuten. Suck. Aja, väl framme visade det sig att "castingen" istället var ett jobb. Tror att tidningen hette "Idomine" eller något sånt, det var iallafall så alla uttalade det men vet inte hur det stavas. Trevligt med jobb förstås, men min förberedelse var verkligen likamed 0. Kände mig lite skabbig, oduschad, rufsig och frukostlös (Att jag dessutom bara hade en enda tampong i väskan var ju inte heller så...mysigt). Jag har aldrig förstått mig på människor som inte äter frukost alls, hur lyckas man med det? Om jag inte äter frukost blir jag nog världens suraste människa. Lyckligtvis befann vi oss på ett hotell så jag kunde beställa in en gigantisk Club sandwich! Allt gick ändå bra på jobbet, vi slutade till och med klockan 5 som måste räknas som ovanligt tidigt i den här branschen, och jag traskade glatt hem. På tunnelbanan den här gången hamnade jag bredvid ett gäng som jag direkt utsåg till mina vänner, fastän jag inte kände dem. Det var något med deras klädstilar, typ slitna converse och väldigt avslappnade kläder, samt att de verkade ha så roligt som gjorde att jag kände att jag ville vara deras vän. En av killarna hade dessutom en likadan the clash tröja som som jag har. Jag log glatt emot dem men de stirrade på mig som om jag vore en utomjordning. Insåg sedan att jag med mina höga klackar och 46 lager smink som jag inte tvättat bort sen jobbet, knappast såg ut som någon de brukar hänga med. Buhu. Jag måste verkligen skaffa mig en vän här. Eller förresten så ska jag ändå till Milano, har jag sagt det? Skulle dit idag men missade planet på grund av "castingen".
Hade tänkt gå och köpa middagsmat på vägen hem men då jag såg alla nersläckta butiker insåg jag med fasa något som jag helt glömt, eller förträngt, ingenting är öppet här på söndagar! (Eller kanske, men aldrig då jag går för att köpa mat iallafall) Jaha. Gick hem och inspekterade kylskåpet och skafferiet.. hmm.. ett paket nudlar och ett halvt paket Ben and Jerrys. Hm, jag känner att dagens middag blir ett näringsintag värt att minnas.